En verklig reform av samhället

Den 28 januari 2025 har det gått 160 år sedan Finlands första president KJ Ståhlberg föddes. Ståhlberg spelade en central roll i att skapa grunden för vår stat. I detta arbete får hans bidrag till utformningen av Finlands första grundlag ett särskilt värde.

1919 års regeringsform var den mest progressiva konstitutionen i Europa vid den tiden. Dess bokstav och anda bör undersökas, när vårt samhälle åter har glidit in i en allvarlig vändpunkt. Statens grunder har kraftigt försämrats och man kan säga att det finska folkstyret inte har blivit vad KJ Ståhlberg tänkt sig.

I vårt lands grundlagar har man alltid upptagit en bestämmelse enligt vilken förvaltningen av större områden än kommuner bestäms i lag. Efter sitt ordförandeskap var Ståhlberg fortfarande riksdagsledamot och ledamot av lagberedningen. 1930 var han ordförande i den kommitté som behandlade regionförvaltningen, som presenterade självstyrelsen i Finlands landskap. Under självständigheten har mer än 50 försök gjorts för att genomföra regionalt självstyre, vilket fortfarande inte har uppnåtts. Finland är nästan det enda landet i Västeuropa som inte har regionalt självstyre. I vårt land har det under självständighetstiden inte stiftats en enda lag som skulle ha fördjupat eller vidgat demokratin till den medborgarmakt Ståhlberg avsåg.

KJ Ståhlberg bodde under sin pensionärstid på Brändö i Helsingfors, som fram till 1944 var en självständig landsbygdskommun. Den och ett antal andra kommuner nära Helsingfors tvångsannekterades till huvudstaden vid den tiden. I Kulosaari var kommunens förvaltning organiserad med en lätt organisation, där partimakten inte kunde påverka. Kommunalråden valdes från en gemensam kandidatlista, från vilken personer som var kända för att kunna främja kommunens villkor och som kunde mer än bara prata valdes. KJ Ståhlberg förde en desperat kamp för sin lilla hemkommuns självständighet, vilket berättar om hans tankar kring kommunal självstyrelse. I dag är även små kommuners angelägenheter underordnade partikontorens inflytande. Lagen om välfärdsområden slopar en stor del av kommunens självständiga beslutanderätt och regeringar har genomfört kommunala sammanslutningar vilket lett till en ännu snävare medborgarmakt.

Den finska demokratin anses förverkligas centralt och representativt av partierna. Detta har lett till partistyre, vilket inte är folkstyre. Partierna fungerar inte längre som kanaler genom vilka folkmakten kanaliseras till regeringen och kan inte försvara medborgarna mot starka användare av ekonomisk makt. Tack vare medborgarnas insatser har man lyckats få obundna fullmäktigegrupper till kommuners förtroendeposter, trots att valfinansieringen och kandidatnomineringen sker orättvist .

Krisen i vårt samhälle orsakas av att maktpartierna driver icke-medborgarnas sak. Av denna anledning måste partiernas och deras företrädares privilegier slopas. Partierna måste återfå samma status som andra icke-statliga organisationer genom att partilagen upphävs och partistödet från statliga medel upphör.

För att öka medborgarmakten behövs även förändringar i vallagstiftningen och regeringsformen.

Ärendet har beretts i workshops om "Medborgerliga rättigheter till grundlagen" som samlats i olika delar av Finland. Förverkligandet av ett civilt samhälle kräver befrielse från partiernas diktatur och en omfattande reform av vårt lands konstitution.